|
Gotlandsfår
Gotlandsfåret har sitt ursprung i det gotländska utegångsfåret. Genom urval för storlek och pälskvalitet har gotlandsfåret utvecklats till en effektiv ras för produktion av kött och pälsskinn. Genom sin rörlighet och goda förmåga att utnyttja varierande betesmarker är gotllandsfåren mycket lämpliga för nordisk landskapsvård. Från Gotland, där de utgör den dominerande rasen, har de spridits över hela fastlandet.
De vuxna djuren är grå med svarta huvuden och ben. Vita tecken förekommer ibland på huvud och ben. (Stora vita tecken är ej önskvärda) Huvud och ben är ullfria. Svansen är kort med ullfri spets. Benstommen är gracil och huvudet finskuret. Såväl baggar som tackor saknar horn. Tackorna väger oftast 60-70 kg och baggarna 80-100 kg men stora variationer förekommer.
Temperamentet är livligt utan att fåren för den skull är skygga och de är lätta att få tama. Vid betesgång är gotlandsfåren ofta mer utspridda i terrängen än får av andra raser. De har dock en utpräglad flockinstinkt och fungerar utmärkt tillsammans med vallhundar.
Gotlandsfåren har en starkt årstidsbunden brunst och lammen föds på våren. Tackorna har lätt att lamma, har goda modersegenskaper och god fruktsamhet. Från två års ålder föder tackorna i regel två lamm. Trillingfödslar är inte ovanliga.
Lammen föds svarta men under sommaren ljusnar de och blir grå i olika nyanser. Till rasens absoluta särdrag hör den lockiga och glansiga ullen. På lammen är den fullt utvecklad vid 4-5 månaders ålder och kan då ge ett vackert och användbart skinn.
Skinnen bereds med olika hårlängder och används främst för konfektion och hantverk.
För att lammen ska bli slaktmogna under hösten kompletteras betet ofta med vallåterväxt eller annat tillskottsfoder under senare delen av uppfödningstiden. Köttet från gotlandslammen håller hög kvalitet. Det är mört och smakligt och brukar hävda sig väl i smaktester med kött från olika fårraser.
Goda modersegenskaper, hög fruktsamhet och lågt underhållsbehov uppskattas i korsningsprogram med gotlandsfår som moderras. De bästa tackorna bör dock användas för fortsatt avel inom rasen. Tackor med sämre pälsegenskaper kan däremot vara lämpliga för korsning med baggar av utpräglad köttras.
Avelsmål
Gotlandsfåret ska vara väl anpassat till marginella betesmarker, exempelvis ogödslade ängs- och hagmarker. De vuxna djuren ska ha god förmåga att utnyttja såväl gräs och örter som buskar och löv och därmed bidra till en god naturvård och öppna landskap.
Lammen kräver dock bättre bete, exempelvis vallåterväxt, under de sista månaderna för att hinna bli slaktmogna under den tid på hösten då pälsskinnet är som bäst.
Gotlandsfåren ska ha en kroppsbyggnad som gynnar god rörlighet och betning även i svårtillgängliga marker. Tackorna ska ha lätta lamningar och ska ta väl hand om sina lamm. Målsättningen är att varje tacka från två års ålder föder upp två lamm per år.
Såväl tackornas fruktsamhet som deras vuxenvikt måste anpassas till deras produktionsmiljö. Vuxenvikten bör begränsas till 60-70 kg. Tackorna ska vara effektiva foderomvandlare i olika miljöer. Ett mått på tackornas effektivitet är att beräkna producerad lammvikt per kilo tacka.
Lammens slaktvikt bör motsvara marknadens krav på lammkroppar på 16-20 kg. Målsättningen är att slaktkroppen på EUROP-skalan uppnår R- till R+ vid en fettansättning mellan 04 - 08. Lammens slaktmognad ska sammanfalla med den tid då pälsskinnet är som bäst.
Gotlandslammens unika pälsegenskaper ska bevaras och utvecklas.
Det innebär:
-
Ett skinn med lätt och smidigt läder, lämpligt för konfektion. Det beredda skinnets vikt per ytenhet bör inte överstiga 9 g/dm2.
-
Ett silkigt och glansigt pälshår. Alla fibrer bör vara så enhetliga som möjligt och grovleken bör vara 35 - 45 my.
-
En mjukt rundad lock med tredimensionell karaktär, medelstor till stor (10-15mm), fast och spänstig, jämnt utbredd över skinnet. Mönsterbildning och breda staplar är fördelaktigt.
-
En ren och klar färgnyans, ljusgrå till mörkgrå, jämnt utbredd över skinnet.
-
En pälsmassa som täcker huden väl utan att skinnet blir för tungt.
Rasföreningen Gotlandsfårs fårkontrollgrupp april 1999
|
